På perrongen stod förväntansfulla människor i sina egna tankar och mål. Jag tog mig snabbt fram till spår 8, destination Helsingborg.
Klockan var tidig aprilmorgon och ett tunt skimmer av iskristaller draperade de brunrostiga järnvägsspåren.
Jag satte ner min packning på en nerklottrad bänk och andades djupt in aprilluften samtidigt som jag tyst huttrade till av en kall vindbris.
Min resa startade i mina tankar ett par månader tidigare när jag satt och undrade var mitt liv var på väg. Jag var trött på min lägenhet, på mitt jobb, ja till och med på min bekantskapskrets som jag egentligen värnade varmt om. Mina gömda barndomsminnen hade börjat visa sig i mina nattliga drömmar, men kom även upp i mina dagliga tankar och skapade irrationella beslut i mitt sinne. Jag hade inte varit i min födelsestad sedan mamma dog, ett beslut som blev taget ur ett ögonblick av sorg och verkade nu, med distans till allt som ett förhastat vägval. Jag hade fått ett nytt liv med en lägenhet, arbete och två katter. Dagarna gick i symbios med varandra, vakna, jobb, hem, sova, vakna och blev en slentrian som min destruktiva sida vaknade till liv av.
Nu stod jag här, på Göteborgs tågstation, med ryggsäcken full av mitt nya liv på väg att konfronteras med det gamla. Jag skrattade tyst åt mig själv när jag tänkte på hur jag kategoriserade mitt liv, lika rörigt som en dyslektikers självbiografi.
Passagerare mot Helsingborg och Malmö ombedes att hoppa på tåg på spår åtta, hördes det högt ur den skrovliga högtalaren. Jag tog min packning och slängde den nonchalant över ryggen och började sakta gå mot vagn 4, när jag i ögonvrån såg en siluett liggandes på en bänk. Jag stannade upp och tittade ner på den tillsynes livlösa gestalten. Spritdoften med en blandning av svett draperade hans närhet och utan att tänka gick jag fram och la en hand på hans axel och frågade honom om allt var bra? Han andades tungt och såg på mig med sömndruckna ögon innan han snabbt frågade om jag kunde avvara en tjugesedel till kaffe. Han var en av alla dessa människor som höll på att drunkna på land och snabbt hade jag en tjuga i handen. Jag tryckte den i hans hand och önskade honom lycka till, trots att jag inom mig anade hur det skulle fortsätta att gå. Hans ögon blixtrade en snabb sekund upp i ett leende innan hans liv påminde honom om sanningen och de snabbt blev bottenlösa igen.
Tåget luktade av förväntningar och var fullt av sorl. Jag satte mig på plats 67a och kände mig redo att möta min sanning.
